Påbörjar nedtrappning ikväll.

Idag har jag varit hos läkaren och diskuterat mina antidepressiva tabletter... Hon tyckte att jag skulle försöka sluta med dem nu eftersom jag haft dem så länge och de påverkar receptorerna i hjärnan. Då jag är så pass ung (tack så mycket) så är det bra om min hjärna får försöka kontrollera känslorna själv och jag inte blir fast med medicinerna för alltid. Jag förstår precis vad hon menar, men samtidigt så känns det skrämmande att sluta med dem och det sa jag till henne också. Jag har ju haft dem för att hålla mina känslor på en lite jämnare nivå och slippa den mentala berg-och-dalbanan. Men hon kommer inte att släppa mig, utan följa upp mig över telefon med jämna mellanrum och jag får tala om precis hur jag känner att det går. Är det för svårt så gör vi bara nedtrappningsperioden längre. Och kanske är det så att min hjärna faktiskt kommer att klara sig själv utan påverkan också så småningom? Jag måste ju prova...

Så ikväll börjar jag att bara ta en halv tablett istället för en hel, fortsatt i en månad. Den 19:e ringer hon mig och kollar läget och gör upp en tid för nästa samtal.

Det känns både bra och nervöst.

Innan samtalet idag så hade jag tänkt mig att bara köra på att jag verkligen behöver dem och att hon inte får ta dem eftersom jag visste att det var det vi skulle prata om, men när jag väl kom dit så tog det inte alls den vändningen när vi diskuterade och trots det så känner jag mig väldigt nöjd med vad det blev. För det kan ju vara så att jag egentligen inte alls behöver dem i mitt liv längre, men jag är bara så rädd för att vara utan för att jag inte vet hur det kommer att påverka mig.

Jag är mest positiv för tillfället iallafall, och hoppas på att det kommer gå bra.

För övrigt var det bara bra med mig fysiskt också enligt den lilla rutinkontrollen hon gjorde. Mycket bra blodtryck och puls, och både lungorna och hjärtat lät bara fint.

Så nån gång nästa år kanske jag är både en frisk och helt medicinfri människa...