D'ä somlia dar, som en ä så betryckt
och allt va en gör, så gör en förryckt.
En känner sej svulten i själa och le
och arg att en nånstin vart te.
En känner sej tryckt som en ginge te skrift
och en tycker att kammarn är svart som en grift
och en mins en ä gift.

Och tittar en ut, så sir en en gata,
där allting är torftigt och grått.
Och säger en någe, så är de te rata
och tycka att allt ä smått.
Och skrattar en, så skrattar en styggt som en skata
åt allt va di kallar för gott.

Men så
ändå
om en stund kan dä hända
att vind sig kan vända,
och himlen han ä ändå märkvärdigt blå
och bekymmerna ä ändå märkvärdigt små.
Dä ä som bedrövelsen fick sej en törn,
å dä börjar å ljusna i snyter å hörn.
Dä börja å blänka,
dä ä som ett glitter
åv småskratt och fnitter,
och rätt som en sitter
så börjar en tänka:
"D'ä tjyven så roligt å leva ändå!"