Ångestpåslag.

För en stund sedan upplevde jag något "nytt" och väldigt obehagligt...

Jag och Linus har semester för att jag tänkt få lite extra tid att städa och greja lite inför jul, men Robin har ju skolan och eftersom vi bor så nära så får han gå dit själv. Så även idag.
Så klart är man ändå alltid lite orolig för sitt barn även om det är på en ganska normal nivå och man vet att han ser sig för osv och man hoppas alltid att han ska komma fram både oskadd och i tid.

Iallafall, några minuter efter att han gått (och säkerligen också var framme på skolan redan) så gick jag ut och rökte och fick höra vad jag tror var ambulansen alldeles i närheten. Mitt hjärta stannade först och sedan började det klappa så snabbt. Jag kände mig yr och orolig och funderade allvarligt på "vem ringer jag?" och "vart ska jag ta vägen?" Hjääälp!!
Det var precis som att det verkligen hade hänt Robin något på riktigt. Och jag hade ju glömt att kika i köksfönstret när han gick så jag hade ingen aning om han ens gått förbi!!
Sirenerna höll på så länge. Vad händer? Det snurrade och jag vågade knappt andas.
Jag släckte ciggen, tog mig in till köksfönstret och tittade ut. Där gick folk och åkte bilar fram och tillbaka som vanligt och lämnade sina barn. Ingen folksamling. Ingen som var särskilt intresserad av något längre bort.
Jag började kunna andas igen, men sirenerna hördes fortfarande.
Jag tittade och tittade efter Robins blå dress och röda tomteluva som han hade på sig idag, fast jag innerst inne visste att han antagligen precis satt sig i klassrummet vid det här laget.

När jag tyckte att sirenerna tystnat gick jag tillbaka och öppnade ytterdörren för att försäkra mig om att det verkligen var tyst. Och ingen ambulans på vår gata eller utanför skolan.

Sen ville jag nästan slå mig själv för att jag är så knäpp... Självklart KAN ju vad som helst hända, men samtidigt så kändes min reaktion så onormal och överdriven. Ångest har jag haft förut av olika orsaker, men aldrig att det bara har flugit på mig så här för att jag t.ex hört en ambulans. Och min hjärna kom verkligen i konflikt med sig själv, för trots att jag såg att det var lugnt här ute där Robins väg till skolan går så var den fortfarande helt säker på att det hänt just honom något.
"Men TÄNK om jag har rätt!!" skrek det i huvudet. "Neeej! Hjälp!!"

Sen var allt över på några minuter, och ännu lite bättre blev det när jag fått prata med gubben.

Men fan vad läskigt det var... =(

Imorgon ska jag inte glömma att titta på honom när han går!

(Och så får jag väl lägga till att jag hoppas det gick bra för den som verkligen skulle ha ambulansen...)