måndag 24 oktober 2011

Nu ska jag ta mig upp.

Idag har varit en bättre dag igen, även om jag spenderat största delen av arbetsdagen men att vara riktigt arg... Det är mycket förändringar på jobbet som både påbörjats och är på väg, och det kan jag givetvis ta, så är det ju överallt och jag är inte främmande för att prova ett annorlunda sätt att jobba på. MEN det som gör mig så arg är att det verkligen känns som att man både går bakom ryggen på och över huvudet på oss just i städdelen. Så har det känts lite med vad det än gällt lite sen vi började, och sen ännu mer det här senaste året som jag varit tillbaka efter mammaledigheten. Och nu mer än någonsin, då vi sällan får någon information om vad som är på gång trots att det är oss som det gäller.
Jag lugnade mig och det kändes bättre när jag väl fått tag i en av planerarna och fått lite mer insyn och det visade sig att det kanske inte alls blir så olikt det vi har nu, men så klart att man lätt hetsar upp sig när man tror att man plötsligt inte vet nånting efter den information man fått från senaste APT:n. Och hur det än är så återstår många frågetecken...
Dessutom ogillas starkt att våra arbetstider diskuteras utan att vi får vara med och säga vårt. Att det diskuteras om att det kanske inte blir så tungt för oss med fler dagar, men mindre att göra varje dag. Och då vill jag poängtera att vi har bestämt våra arbetstider själva från början och att vi redan har det som är minst jobbigt FÖR OSS. Vi kör hellre på lite extra i början av veckan när vi ändå redan är där och får en HEL dag extra att vila upp oss på. Men vem frågar oss? Diskutera om oss går bra, inte med oss.

Jaja, nog om det.

Jag är glad att den här helgen är över och jag börjar rulla på lite uppåt igen. Det har varit mycket nu. En svacka med problem både med mig själv, här hemma och oro över jobbet. Dåligt med energi och lust till nånting.

Det som var bra på sätt och vis tror jag med den här kokande aggressionen idag var att jag nog fått lite mer kraft från den. Lite mer jävlar anamma och mer energi att försöka sparka mig ur den här deppigheten jag fastnat i för den här gången. Jag börjar bli förbannad istället och tycker att det får vara bra med allt som varit nu. Hur sjukt det än låter så tror jag att det kanske kan hjälpa mig att kravla mig upp ur kratern.

Vi får väl se.

Lite mer sinnesro har jag nu ikväll iallafall än jag haft på hela helgen och nu kan det bara bli bättre än det varit på länge.

Så det så.

3 kommentarer:

  1. Ja lite jävlar anamma kan nog hjälpa till lite :-)
    Trist det där med jobbet och jag förstår precis hur du känner. Hoppas i alla fall att det och allt det andra ordnar upp sig för dig snart.

    kramar :)

    SvaraRadera
  2. Ledsen om du mått dåligt över allt som händer, jag vet att det är tufft, och oftast är det, som du säger inte förändringarna i sig, utan ovissheten som är värst.. Du skriver att det är mer än jobbet som tar din energi, och jag hoppas du har någon du kan prata med det om. Av erfarenhet vet jag, att genom att få ur sig hur man känner, gör att bördan lättar lite. Taänk efter, vad VILL du göra, vad tror du skulle få dig att må bättre? När du väl vet, så får du använda din energi att och din tanke till att få det som du vill,,,,, Många kramar//M

    SvaraRadera
  3. Tack för era kommentarer, ni är så fina =)

    SvaraRadera