Existentiella frågor.

Livet är allt bra förunderligt ibland. Det har varit en fin dag med mycket sol, men allra längst in i själen har inte solstrålarna tagit sig idag. Det är grått och mörkt där inne. Tråkigt och oroligt. Jag är inte direkt ledsen, men jag mår på något sätt inte riktigt bra. Vissa dagar vaknar jag bara sån här...

Jag har mått mycket bättre de senaste veckorna än förut, men ibland är det något som gör att jag inte orkar. Massa tankar som flyger och far och ett obehag som inte riktigt går att bara skaka av sig hur som helst.

En del kan jag prata litegrann om, en del håller jag för mig själv då jag inte klarar att öppna mig så pass för någon att jag kan dela med mig. Det är väl någon säkerhetsspärr jag har. Och skulle jag möjligen någon gång kunna göra det så är det sällan tillfälle med barnen runt omkring eller något annat som kommer i vägen. Tyvärr gör det också att jag känner mig rätt ensam ibland eftersom jag inte har "någon" på det sättet. Även om det liksom är (ofrivilligt) självvalt. Nu blev det invecklat här va?

Jag tror aldrig att någon kan förstå mig, eller så tycker jag att mina problem är pinsamma, varvat med att jag kanske är rädd för eller inte vill höra vad andra säger om det jag känner.

Jag lyssnar gärna och försöker hjälpa om andra har problem, men när det kommer till mig själv så tycker jag att andra har så fullt upp med sitt egna och vill heller inte lägga någon tyngd på dem med min skit. Sen förstår jag inte riktigt varför någon skulle vara intresserad av mig och mitt mående heller, vilket ju säkert uppfattas som konstigt eftersom jag själv bryr mig om andra och därmed borde se att andra kan känna och bry sig om mig på samma sätt, men det gör jag inte. Jag ser det som att jag liksom står på kanten av alla andras liv, mer än att jag är en del av det (förutom för de självklara då som familjen & mamma där vi verkligen är riktiga delar av varandra).

Det är svårt att förklara, men ofta känner jag mig lite ensam på jorden och inte med i någon större gemenskap. Och tvivlar på mitt eget värde. För att jag inte vet hur andra ser eller värderar mig. För att jag känner att jag gör mitt bästa men ändå inte har något att komma med. Som de flesta så vill man nog vara betydelsefull (mer än kanske bara som förälder). Syns jag?

Och jag får lite ångest.
För att andra tränar, shoppar, bakar, sminkar sig, träffas osv. Men inte jag. För att jag är annorlunda. Och inte vill vara det men inte vill ändra mig något större heller. För jag vill ändå vara mig. Men det är jobbigt att vara det ibland. För man känner sig utanför. Lite mindre och sämre än resten. Osäker. Och passar inte riktigt in. Kan inget.

Peter säger att det är bra att jag inte är som alla andra, och att han älskar mig just för att jag inte är det. Det älskar jag honom för. Han räddade iallafall min dag med de orden. (Även om jag inte kan låta bli att undra exakt VAD som är så jävla bra med det eftersom jag har en riktig grubbeldag :P )

Nej nu får jag fundera en bra stund över om jag ens ska våga publicera det här långa skitinlägget...