måndag 14 januari 2013

Jag hade lovat mig själv

att inte tänka så mycket på hur det KUNDE ha gått när gubben krockade med älgen i förrgår, men det är svårt att låta bli. Det är fan ett mirakel att det gick så bra som det faktiskt gjorde... Att passagerarsidan blev värst drabbad, att inte älgen kom in genom rutan eller fick in benen och började sparka. Att gubben inte har några skador utan "bara" väldigt ont i nacke och rygg...

Idag var vi ju iväg för att plocka ur bilen och få den bärgad, och när jag fick se den i verkligheten blev det ännu mer påtagligt vilken änglavakt han hade. Många små skador på bilen som man inte sett på fotona utöver den trasiga rutan. Ställen där älgen måste trampat och slagit i. Den trasiga lyktan på förarsidan.
Och platsen där det hände, där det låg massor av brunt hår utspritt i snön efter älgen... Det tog mig mer än jag orkade låtsas om.

Saaben verkade vara utom räddning sa bärgningskillen, men vad gör väl det när min älskling är "okej"! En bil är bara en bil, men en människa kan ingen ersätta. Mitt livs kärlek. Mina söners far. Nej, fy för att ens behöva tänka tanken på ett liv utan honom!

Jag är så lycklig, så lycklig. Och tacksam. Inte mycket annat spelar någon stor roll just nu. Livet går vidare för oss alla, tillsammans. Som det ska vara.

Det gick bra!

3 kommentarer:

  1. Är nog svårt att inte tänka på det du.

    Men det är tur att det gick så bra som det gick ändå :)

    kram på er :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag försöker att mest tänka på hur det gick, istället för hur det kunde gått, men det är nästan omöjligt. Fast det är väl bra också att man vet vad man ska vara tacksam för...
      Obehagligt hur som helst...

      Kram <3

      Radera