men jag lovar, det är inte alls så rockigt som det låter. Peter går tillbaka till jobbet imorgon efter sin egen sjukdom och jag vabbar för Robin.
Gällande antibiotika till Robin så hade det tydligen blivit ett missförstånd mellan läkaren och sköterskan igår, och han skulle INTE ha någon kur. Robin är inte tillräckligt dålig och kan läka ut streptokockerna på egen hand, och vi skulle istället fokusera på att få bort eksemet med hjälp av kortisonkrämen (som ju inte fick användas samtidigt som antibiotika heller). Och det är jag helt med på. Synd bara att vi inte fick rätta informationen från början så man hade sluppit både förvirring och att reta upp sig. Jag blev ju jätteförvirrad när jag försökte få ut receptet idag igen, tjejen på apoteket ringer vårdcentralen och där finns inte ens en notering om att Robin skulle ha ett recept. Sköterskan han träffade igår var ledig idag. Läkarsekreteraren skulle forska i det iallafall, och sen hade läkaren ringt hem till Peter så vi fick reda på hur det låg till.
Så, så ligger det till nu iallafall.
För övrigt så känns det i ärlighetens namn väldigt skönt att det blev vab för mig imorgon, även om jag inte heller tycker om att vara hemma från jobbet, för idag har jag inte mått så där himla bra inuti. Jag började ju trappa ner mina mediciner i december, och det har gått ganska bra ända tills nu på senaste tiden. Nu har jag bara tagit en halv tablett varannan/var tredje dag så där och tyvärr så verkar inte det funka för mig. Jag har börjat känna mig mer och mer själsligt trött igen, har inte samma tålamod och känner mig konstigt orolig, upprörd, ledsen. Jag har börjat känna det där att jag måste dra som extra andetag igen och det är ju "små-ångesten" som jag kallar den som börjat komma tillbaka. Och precis som när jag började få utmattningssyndrom så känner jag mig inte riktigt fokuserad och mer glömsk.
Det är inte så illa som det kanske låter heller, men poängen är att det alltså börjar gå åt fel håll och jag känner att jag inte är "stabil" i måendet längre.
Men jag backar tillbaka till att ta en halv om dagen nu ett tag igen så får vi se om det hjälper mig nåt. Kanske hör jag av mig till läkaren om ett tag igen och diskuterar lite med henne, beroende på hur det går. Men till att börja med så fortsätter jag att sköta mig själv. (Okej, jag är nog fortfarande lite stött för att hon skulle ringt mig den 19 december för att kolla läget, men inte har ringt än också... Hrm... Särskilt eftersom hon sa att hon "inte skulle släppa mig") Dock har jag klarat mig bra själv och det har ju gått ganska bra fram tills nu då som sagt.
Nog om det. Det löser sig allting.
Jag skulle också tycka det vore skönt att ta helgen nu. Men jag är inte tillräckligt sjuk så det är bara att knata på. Men det går ju bra bara man väl kommer dit så :)
SvaraRaderaTråkigt med missförstånd så där :( tur att det löste sig ändå. Hoppas han mår bättre snart iaf :)
Och jag förstår att du är stött på henne när hon sa att hon skulle ringa och att hon inte skulle släppa dig. Hon borde ju ha skrivit upp nånstans synligt att hon skulle ringa dig igen.
Hoppas det blir bättre för dig också nu då. Inte roligt att må så där :(
Kram kram <3
Ja, jag trodde hon skrev upp det i nån kalender i sin dator, för det verkade så men... Och okej om det inte blev just den dagen, men det är ju mitten på februari nu. Och ska man inte släppa någon så borde man väl komma att tänka på personen iallafall nån gång även om man har många patienter och mycket att göra? Annars ska man inte säga just så tycker jag...
SvaraRaderaMen men, det löser sig som sagt.
Stor kram till dig med och hoppas det går snabbt fram till fredag för dig <3
Ja nån gång borde hon ju komma att tänka på dig i alla fall tycker jag. Men som du säger, det löser sig.
RaderaJa vi får hoppas att de här två dagarna går fort :) och att allt håller sig lugnt på fredag när det är den trettonde :p