Ett lååångt inlägg om mina stora barn.

Något håller på att hända. Mina pojkar håller på att bli så stora...

Imorse lämnade vi för första gången hemmet tillsammans alla tre utan att behöva sätta oss i bilen för att komma iväg till skola och dagis (eller ja, egentligen var vi fyra eftersom katten var med oss också). Vi korsade vägen tillsammans och så fick Robin gå själv bort till skolan medan jag och Linus stod och tittade på honom. Det var en stolt förstaklassare som nu fick gå ensam för första gången. Förutom att katten följde honom en liten bit också innan hon kom tillbaka till oss.
Däremot kommer det dröja innan han får gå hem själv då vi anser att det finns så mycket skumt folk i området...

Sedan gick jag, Linus och Liza vidare till hans dagis där han nu skulle vara sin första riktiga dag efter inskolningen. Han var lite motvillig så jag fick bära honom och precis som igår så tyckte han att vi kunde fortsätta förbi och gå hem till mormor istället som bor på andra sidan dagis. Det var inte så att han grät och skrek men han klängde fast vid mig och jag fick inte släppa ner honom, så han fick tvingas över i fröken Anns famn, men sen kunde jag faktiskt gå och resten av dagen hade det inte varit några problem. Han hade väl saknat sin kompis som inte var där idag, men han hade ändå kommit in ganska bra med de andra barnen och redan lärt sig många namn. Vid maten hade han varit precis så glad och pratig och sprudlande som jag förstått att han var på sitt förra dagis med, så det kändes skönt att höra. Och faktiskt så hade han inte särskilt bråttom hem heller när jag och Robin kom och hämtade honom runt 13:30.

Robin känns som att han har växt flera meter den här veckan sen han började 1:an. I måndags som var första dagen var han hemma och "hade ont i magen", men det visade sig vara lite oro inför det här med att börja skolan på riktigt. Sen har det gått som en dans och det var inte alls så farligt som han trodde. Han är duktig. Och han har som sagt blivit så stor... Jag vet inte vad jag ska tycka riktigt. Det var alltså inte i fjol jag fyllde 23 och var höggravid med honom utan det är redan 7 år sedan?!

Sen något annat som hänt är det här med att Linus börjat somna själv i sin säng. Det började först för ett tag sedan med att han hellre ville somna i sin egen säng än i min & gubbens vilket var ett välkommet break bara det, men man fick ju ligga inne hos honom istället tills han somnade. I onsdags somnade han ensam eftersom han var så otroligt trött och jag var tvungen att hänga tvätt innan jag kunde komma, och jag trodde nästan att det var en engångsgrej, men igår BEGÄRDE han att få ligga själv när vi var på väg i säng och idag var det självklara svaret på frågan om jag skulle ligga hos honom "Nej, själv"!

Så nu kan man nog säga att den här sovgrejen har löst sig ganska bra utan någon större kraftansträngning (förutom att han bara ska sova hela nätterna inne hos sig också, men det kommer nog. Igår sov han iallafall inne hos sig till 01:15).

Nu är nästa steg att sluta med nappen och bli blöjfri också.
Han tog iallafall ett litet ministeg själv i onsdags genom att lämna nappen hemma inför inskolningen och tala om att han inte behövde den för han var "stor pöjk" den dagen och han har faktiskt inte haft den med sig de här två andra dagarna heller. Nu ska vi väl bara försöka få honom att vara det hemma också lite mer ;)

Men ja, vad är det som händer? Det är så underbart och härligt att se dem växa och bli stora, men shit om det inte är lite skrämmande också...

Och lite svårt att hänga med. Jag hoppas att de inte är tonåringar när jag vaknar imorgon...