Mina pojkar.

Ibland bara smälter hjärtat så där så att tårarna inte är långt borta. Oftast är det mina underbara barn som står för den värmen. Som i förmiddags när jag och Linus skulle sova ett tag och vi ligger i sängen ansikte mot ansikte. Blott 2 år så klappar han min kind och säger "Lilla gumman" hur kärleksfullt som helst...

Vad gjorde jag och vem vore jag utan dessa mina fina, fina pojkar?

Den kärlek jag får från dem, och känner tillbaka, finns det inget som överträffar. Inget.