Han vill inte.

Lillkillen vill inte till dagis längre. Förra veckan var det gråt och tjafs både tisdag och torsdag (det var de två dagarna han var där) och det förstår man ju ändå att det kan bli så eftersom han faktiskt varit hemma så pass länge i och med att han var sjuk. Han blev ju van att bara gå hemma och dra sig på morgonen och inte behöva klä sig på hela dagen om han inte kände för det.

Och jag förstod att det skulle bli likadant imorse på ett ungefär efter ytterligare 3 lediga dagar nu. Men det blev till och med den värsta gången hittills =/

Det börjar redan hemma, han vill inte ta på sig byxor och strumpor. Tröja går bra. Overallen blir han alldeles stollig när han förstår att man vill ha på honom, men den går att krångla på till slut trots motstånd. Det har varit ungefär lika de här dagarna.
Men första skillnaden idag var att jag inte kunde få på ungen varken skor eller mössa, så det fick jag ta i handen till slut och bära ut honom som han var till bilen.

Väl där efter att ha släppt av storebror på skolan och försökt förklara (hur man nu gör det för en 2-åring) på vägen att man måste även om man inte vill, och försökt övertyga honom att det är ju roligt på dagis, så vill han ändå inte gå ur bilen. Skriker och spjärnar emot. Gråter när jag bär in honom.
Gallskriker när jag släpper ner honom vid hans plats i korridoren för att hänga upp väskan och försöka klä av honom. Och här har vi andra skillnaden mot de första svåra dagarna; han låter mig inte få av honom overallen. Sjunker ihop på golvet, skriker ännu mer hysteriskt än någonsin, gråter så han knappt kan andas. Jag fick lämna över honom med overallen på idag...

Och det gör så ont i mammahjärtat att gå därifrån och lämna en liten kille som inte ville säga hejdå. Det sved så i hjärtat idag när jag kände hans tårar som dröjt sig kvar på min hals och gjorde sig påminda när jag kom ut i den nollgradiga vinden. Och i huvudet ekade hans skrik: "Åka hem! Åka hem!"

Jag vet att han trivs på dagis och alltid lugnar sig så gott som i samma stund som jag åker vidare till jobbet, och han visar inga tendenser alls till att vara ledsen sen under hela dagarna enligt fröknarna, men ändå så känns det så fruktansvärt. Kanske ännu mer för att vi i stort sett aldrig haft de här problemen förut, det har ju bara varit tack-och-hej-syns-sen-vinka-vinka typ.

Måtte detta gå över och snart gå tillbaka till gamla vanor igen. Jag vill inte känna mig som att jag överger honom varje morgon... Och jag hatar att behöva tvinga honom till något han inte vill. Även om jag som sagt vet att han faktiskt tycker om dagis egentligen, och att det här bara är något tillfälligt just på morgonen som går över sen.

Suck...

Nu börjar det närma sig sovdags för mig. Huvudvärk för tillfället, men i övrigt har dagen varit ganska bra ändå (förutom ovan nämnda problem då).

Imorgon är det dags igen. Wish me luck...